Det fascinerande med att flyga långa sträckor: kontrasten mellan destinationerna.
Det mindre fascinerande: Annorlunda bakteriekultur = Svettiga händer och diarré.

Första dagen på den sista börjar med att jag går in i badrummet där toaletten inte har fungerat på flera dagar innan jag ens hade flyttat in. Någon annans diarré ligger redan där utblandat med mina spyor och billiga opiumrökelser för att lindra stanken, men som egentligen bara gör den värre. Jag öppnar kranen för att kunna borsta tänderna men vattnet är brunt. Jag har inte duschat på snart en vecka. För vattnet är smutsigare än mig. Jag tar min packning och checkar ut. Går ut på gatan där man inte ser längre än 50 meter på grund av all avgas... om det var frisikt dvs. Motorcyklar, bilar, kossor och knarkförsäljare korsar gatorna så vilt att man inte kan avgöra om det är höger eller vänstertrafik (det tog mig nio dagar att upptäcka att det var vänster). Du skriker för att få höra tystnaden, för det enda man hör är tutor och arbetslösa gatuguider som vill ge dig diverse tjänster mot en liten slant, om inte tjänster så är det droger. Man tar sig ut från centrum och ser tio hemlösa barn som sitter samlade, alla har dom massiva ärr på sina handleder. Man går närmare för att titta vad dom gör. Vad dom gör är att sniffa limm, hälften av dom är redan utslagna. Vad kan jag göra? Rycka limmet ur handen ifrån dom och samtidigt bli av med min feta svenska plånbok och ett knivhugg i njuren på köpet? Vad vet jag?! Jag hoppar in i nästa taxi som ser ut som något i stil med familjen Flintstones bil. Bilbältet fungerar inte och där sitter jag med kunskapen att trafikolyckor i detta land är 30 gånger vanligare än övriga U-länder.
Är det såhär människor lever?


En helt vanlig flod


En helt vanlig hemlös man


Fri sikt över staden. Frisk luft att andas.

Tillbaka till Stockholm, sagolandet som existerar
Jag promenerar längs morgontrafiken på Vasagatan. Luften är så pass frisk att det känns som om man går runt med en Vicks Blå i munnen uppe i den norrländska skogen. Jag går förbi Slussen och ser den magiska vyn över vattnet. Jag går längs Hornsgatan och luften är lika frisk där. Jag har en mild vårsol i nacken och det är så pass glesbefolkat att jag inte ens behöver tänka på motorcyklar som nästan kör på mig medan jag går på trottoaren. Jag sätter på vattenkranen - ett oändligt flöde av rent drickbart vatten forsar ut, helt gratis! Troligtvis det renaste i världen! Jag bemöter den svenska befolkningens ofantliga stora vardagsproblem: "Fan vad jag hatar mitt liv, min mobiltelefon har gått sönder!" Jag slår upp expressen, en tidining som jag inte har öppnat på åtta månader och läser huvudnyheten:

Se Faddes nya look

Sveriges mest kända dörrvakt har skaffat sig ett nytt utseende.

Jag scrollar ned:

Faddes gåva: mer botox

Här har Linda Rosing precis opererat sig igen - med tio injektioner botox.

This is bullshit! Jag ger upp och går bort till tv-apparaten, tittar på det första bästa program: Gissa Ordet.
Välkommen hem, Sven! Till en sagovärld där där ondska inte existerar.